Japankonst

måndag 30 november 2015

Tōshūsai Sharaku

Man vet ingenting om Tōshūsai Sharaku. Han var aktiv bara tio månader under 1794-1795 och presenterade en unik stil. Han är uppenbarligen påverkad av Katsukawa Shunshô, men driver allting mycket långt. Hans bilder är verkligen porträtt, groteska, nästan som karikatyrer. Rent av fula. Man ser genast på en bild att den är gjord av Sharaku. Ingen imiterade honom. Bilderna är dynamiska och utstrålar energi och framställer både skådespelaren och rollen, i ett slags dubbelt intryck.

Var han ett excentriskt geni, vars skaparkraft exploderade under mindre än ett år, eller var det kanske någon av de kända mästarna som använde den pseudonymen för ett tillfälligt stilexperiment? Det har föreslagits att det skulle kunna vara Hokusai. Men det finns många teorier. Svaret får vi aldrig veta.

Sharakus konst togs inte emot väl av samtiden, men eftervärlden ser i honom en av de allra största mästarna.

Hans motiv var till övervägande delen porträtt på kabukiskådespelare. För övrigt var det sumobrottare eller krigare.

Sharaku

Actors Ichikawa Omezô as Tomita Hyôtarô and Ôtani Oniji III as Kawashima Jibugorô

1794

Sharaku

Actor Iwai Hanshiro lV as Otoma, Daughter of Ohina from Inamuragasaki in Kamakura

1794

Sharaku

Actors Matsumoto Kôshirô IV as Magoemon and Nakayama Tomisaburô as Umegawa

1794

Sharaku

Bando Hikosaburō III as Obi-ya Chōeimon and Iwai Hanshirō IV as Shinano-ya Ohan

1795

Titta hur realistiskt det här kvinnoporträttet är. Det framgår mycket tydligt att det i själva verket är en man. Kvinnor fick inte spela kabuki, alla kvinnoroller spelades av män. En sån skådespelare, som spelade kvinnoroller, kallades onnagata. I Sharakus realistiska och karikerande stil, är ansiktsdragen grova och manliga.

Sharaku

Nakayama Tomisaburô, also called Ômiya Kinsha, as Ohisa

1794

Sharaku

Ichikawa Omezô as the Manservant Ippei

1794

Sharaku

Bandô Mitsugorô II as Ishii Genzô in the Play Hana Ayame Bunroku Soga

1794

Sharaku

Ichikawa Ebizo IV (Danjuro V) as Takemura Sadanoshin from the Play Koi Nyobo Somewake Tazuna

1794

Sist ska vi se porträttet på Ôtani Oniji III som Yakko Edobei, Sharakus förmodligen mest berömda bild.

Sharaku

Ôtani Oniji III as Yakko Edobei in the Play Koinyôbô Somewake Tazuna

1794

Se också:

Ukiyo-e of the Week: Sharaku

lördag 28 november 2015

Shakuhachi

En shakuhachi är en japansk bambuflöjt av en typ som utvecklades under Azuchi-Momoyama-perioden (1573 - 1603), ur en äldre flöjt, hitoyogiri, och fick sin slutgiltiga form under Edoperioden. Shakuhachin är forfarande i bruk medan hitoyogirin slutade användas redan på 1700-talet. Bambuflöjten kom dock från Kina redan på 500-talet e.Kr. Det finns en hel släktlinje bambuflöjter som leder fram till den moderna Shakuhachin:

Gagaku shakuhachi, användes ungefär 600-800-talen.

Tempuku, ungefär 1100-talet.

Hitoyogiri, Muromachiperioden (1382-1573) till Edoperioden.

Miyogiri och Fuke shakuhachi från 1600-talet och framåt.

Modern shakuhachi från 1900-talet och framåt.

En shakuhachi spelas vertikalt och har fem hål. Fyra för fingrar och ett för tummen. Stämningen är en pentatonisk mollskala, men finger och blåsteknik gör tonurvalet större. Modern shakuhachi finns även med annat hålantal.

Komusô, vandrande Zenmunkar av Fukesekten, som också var spioner för Shogunatet, förrändrade formen så att flöjten även kunde användas som vapen.

Shakuhachispel förbjöds vid Meijirestaurationen, antagligen fruktade kejsaren spionmunkarna. När det efter en tid tilläts igen, var det uteslutande som ackompangemang till andra instrument. Först senare tilläts solospel igen, och då hade en stor del av Fukemunkarnas tradition försvunnit.

Shakuhachi förekommer på träsnitt inom ukiyo-e.

Ukiyo-e. Träsnitt. Shakuhachi. Harunobu. Shigemasa. Masanobu.

Tre Shakuhachispelare.

Den förste av Suzuki Harunobu, den andre av Kitao Shigemasa och den tredje av Okumura Masanobu

Ukiyo-e. Träsnitt. Shakuhachi. Harunobu.

Harunobu, Couple Playing a Duet on Koto and Shakuhachi

1767-1768

Ukiyo-e. Träsnitt. Shakuhachi. Shigemasa.

Kitao Shigemasa, Woman Holding an Insect Cage and Woman Playing the Shakuhachi

1777

Gosei, Shakuhachi and its cover

Ukiyo-e. Träsnitt. Shakuhachi. Kiyonaga.

Torii Kiyonaga,

Young Man, Older Man, and Woman Dressed as Komusô

1781

Ukiyo-e. Träsnitt. Shakuhachi. Kuniyoshi.

Utagawa Kuniyoshi

Kuniyoshi moyô shôfuda tsuketari genkin otoko

1845

torsdag 26 november 2015

Hashira-e - Pelartryck

Hashira-e, pelartryck, är en term som refererar till formatet, till mycket långsmala tryck. Långsmala på höjden.

Många av ukiyo-e-konstnärerna provade att göra pelartryck. Isoda Koryusai är speciellt känd för detta. Men det finns hashira-e av många av de stora namnen: Harunobu, Okumura Masanobu, Toyokuni I, Kiyonaga, Utamaro, Hokusai, och många fler. Medan den långsmala formen bjuder specialla kompositionsproblem och kan vara ganska effektfull då den utnyttjas väl, gör den sig inte särskilt bra på en bildskärm. Vi ska emellertid titta på några hashira-e.

Ishikawa Toyonobu

Courtesan of Osaka, Left Sheet of a Triptych (Sanpuku tsui, Ôsaka, hidari)

1745

Harunobu

Taoist Immortals Spying on a Young Beauty

1768

Kikugawa Eizan

Shoki

1740-1750

Ukiyo-e. Träsnitt. Hashira-e. Toyokuni I.

Utagawa Toyokuni I

1790

Isoda Koryusai

Courtesan Imitating Guan Yu (Kan'u)

Isoda Koryusai

Courtesan Strolling with Child Attendant

1773

Kitagawa Utamaro

The Lovers

1780

Kitagawa Utamaro

Mother and Child

Kitagawa Utamaro

Komurasaki of the Miuraya and Shirai Gompachi (Miuraya Komurasaki Shirai Gompachi)

ca. 1800

Utagawa Kunisada

Bijin

1844

tisdag 24 november 2015

Utagawa Toyoharu

Utagawa Toyoharu (1735?-1814) grundade den senare så framgångsrika Utagawa-skolan. Han är speciellt känd för uki-e, en stil som skapar djup med geometriskt perspektiv. Den förste som gjorde uki-e var Okumura Masanobu (möjligen Torii Kiyodata före det), men Toyoharu var den förste som gjorde uki-e som nishiki-e, som fullfärgstryck, och han introducerade landskapsbilden i ukiyo-e.

I slutet av livet tycks han ha ägnat sig uteslutande åt målning.

Bland Toyoharus läromästare fanns Ishikawa Toyonobu och Nishimura Shigenaga. Det är möjligt att han studerade direkt under dem eller nån av dem, men källorna är oense i den frågan.

Arvet efter Utagawa Toyoharu manifesteras i hur medlemmarna av Utagawa-skolan utvecklades. Där finns namn som Hiroshige, Kuniyoshi och Kunisada.

Han påverkade också målarkonsten och utvecklingen av en stil som kallas Rinpa-skolan. Men vi ska inte fördjupa oss i hans måleri, åtminstone inte nu. Vi koncentrerar oss på hans träsnittskonst.