Shamisen

En shamisen är ett tresträngat instrument (ordet betyder "tre strängar") som i grunden är mest besläktat med en västerländsk banjo.

En banjo, till skillnad från gitarren, har sitt ihåliga inre täckt med skinn både fram och bak. Det har även en shamisen. De riktiga kännarna vill ha kattskinn, det anses vara det bästa. För de något mindre avancerade finns idag instrument med syntetiskt material istället för skinn. (Vilket för övrigt gäller banjon också.)

Instrumentet, som spelas med plektrum, härstammar från ett kinesiskt musikinstrument, sanxian, som kom från Kina till Okinawa på 1500-talet, och sen därifrån till Sakkai i Osaka, också på 1500-talet. 

Shamisen spelas på en mängd olika sätt, med olika stämningar och även en viss skillnad i instrumentets proportioner. Det används som soloinstrument eller för ackompanjemang, och det används i musik till traditionell teater. Det har även använts i nutida pop- och rockmusik.

Att spela shamisen ingick i en geishas utbildning, och instrumentet förekommer relativt mycket i träsnitt från Edoperioden.

Torii Kiyonaga

Onoe Matsusuke Playing the Shamisen, with a Courtesan and a Kamuro

1782

Kitagawa Utamaro

Flowers of Edo

ca. 1800

Utagawa Toyokuni I

The actor Ichikawa Monnosuke in the role of Yao-ya Oshichi.

1818-1825

Utagawa Kunisada

One Hundred Poets and Beauties

1810- eller 20-talet

Utagawa Kunisada

Shamisen Player

1847-1852

Utagawa Yoshitora

Shamisen player

1860-talet

Det följande trycket är i strikt mening inte ukiyo-e. Det gjordes 1914 av Ishii Hakutei, en konstnär som försökte återuppliva värderingarna från ukiyo-e, samtidigt som han var modern. I hans serie "Tolv Vyer från Tokyo" kontrasterar han i alla bilderna, precis som i trycket nedan, en traditionell kvinna i förgrunden mot en bakomliggande modern vy av Tokyo. Den stilen kallas shin-hanga.

Ishii Hakutei

Twelve Views of Tokyo-- Shitaya

1914

Hishikawa Moronobu

Hishikawa Moronobu (1618-1694) var inte den förste konstnären som skapade ukiyo-e, men han var den förste store ukiyo-e-mästaren och han blev en förebild för många som följde efter. Han var välutbildad i både hantverk och akademiskt måleri och hade studerat måleri i både Tosa- och Kanostil. Dessutom studerade han träsnitt för Kanbunmästaren, som av allt att döma var hans mentor.

Moronobu producerade massor. Han sägs ha illustrerat mer än 100 böcker, men ibland är det svårt att avgöra vad som är hans verk, eftersom en hel del är osignerat.

Hans träsnitt är svartvita, ibland handmålade efteråt. Träsnitt med färg i trycket kom inte förrän senare.

De följande två trycken är bokillustrationer.

 Moronobu, Fem Kvinnor

Moronobu, Fasaner

Nästa två tryck är eftermålade. Den första helt, den andra lite mer sparsamt. I mitt tycke är den sparsamt målade bättre. Handmålande i efterhand kan väldigt lätt förstöra ett tryck.

Moronobu, Skönhet, blickande tillbaka.

Moronobu, Kärlekspar

Musikinstrumentet på sista träsnittet är en shamisen. Det är ett instrument som ibland förekommer på japanska träsnitt. Att spela traditionella japanska musikinstrument som shamisen och shakuhachi var (och är fortfarande) en självklar del av en geishas färdigheter.