Koto

En koto är ett traditionellt japanskt musikinstrument, närmast en cittra, med normalt 13 strängar. Olika stämningar förekommer. Ursprunget är det kinesiska instrumentet zheng, som kom till Japan på 600- eller 700-talet.

Ursprungligen en del av aristokratins kultur, kom det att under Edoperioden bli vanligt att köpmannaklassens döttrar lärde sig spela koto. Det ansågs vara kultiverat.

Koto förekommer på träsnitt från Edoperioden, dock inte i samma utsträckning som shamisen.

Keisai Eisen, Potted Pine Tree and Koto

Utamaro

Yosooi of the Matsusaya with her Kamuro Nioi Tomeki and Yosaoi Plllaying a Koto

1796-1802

Yashima Gakutei, Woman with Koto

ca 1822

Kunisada - Listening to the Koto

1851

Hokusai, Two Women with a Koto

Toyohara Kunichika, Koto and Shamisen Players

1881

Surimono & E-goyomi - del 2

(Fortsättning på Surinomo & E-goyomi del 1.)

Här ska vi se exempel på e-goyomi, almanackstryck. Det är inte alltid lätt att hitta den gömda informationen. Värre än så, det är ibland omöjligt om man inte vet vad man ska leta efter.

Fastän e-goyomi är en marginell subgenre av ukiyo-e, hade den stor betydelse, eftersom det var då han arbetade med e-goyomi, Harunobu experimenterade med, och kom att utveckla, nishiki-e - dvs brokadtrycket eller fullfärgstrycket. Det var en mycket viktig innovation i träsnittstekniken.

Hokusai - e-goyomi, 1792

Okubo Tadanobu - e-goyomi - 1765 (8:de månaden)

 Gyokuen - surimono - e-goyomi - 1867

Keisai Eisen - Shunga - e-goyomi - 1825

Harunobu, e-goyomi, unsigned (1765-1767)

Harunobu - e-goyomi

 Harunobu

Young Woman Tying Obi Beside Bamboo Bench (Omarbetat e-goyomi)

1765

Harunobu - e-goyomi

Mitate (parodi) på Kanzan och Jittoku, två välkända kinesiska buddhistmunkar.

Surimono & E-goyomi - del 1

Produktion av almanackor var ett statsmonopol i tidens Japan. Likväl tryckte en del konstnärer almanackor i smyg, där kalenderdata, identifieringen av långa och korta månader, var klurigt invävda i design och mönster. Sådana almanackstryck kallas "e-goyomi".

Det japanska året bestod av omväxlande långa och korta månader enligt ett föränderligt och komplext mönster. Ser man mönstret kan man identifiera det enskilda året.

E-goyomi var i allmänhet surimono, dvs privat utgivna tryck i små diskreta upplagor. Surimono var annars ofta poesitryck, och ibland inbjudningskort eller gratulationskort.

Här, i del 1, följer några exempel på surimono som inte är e-goyomi. I del 2 ska vi uteslutande ägna oss åt exempel på e-goyomi.

Nagayama Kochoku (aktiv 1801-1850) - Surimono

 Yanagawa Shigenobu (1787-1832) - Surimono

Totoya Hokkei (1780-1850) - Surimono

 Hokusai - Surimono

Utagawa Sadakage - Surimono - ca 1850

Kitagawa Tsukimaro (aktiv 1794-1836) - Surimono - Kintaro Fighting with an Eagle

Ehon - Bilderbok

Ehon, eller e-hon, betyder "bok med bilder" eller "bilderbok". 

Under Edo-perioden producerade man träsnittsillustrerade böcker i massor. Det är därför många tryck egentligen är bokillustrationer.

Bilderböcker producerades i Japan tidigare än så. Det började under Ashikagashogunatet (1337-1537), och slutade egentligen aldrig. Istället kom traditionen under påverkan av västerländsk konst och moderna begrepp om litterära magasin att förändras. Ehon förvandlades efter Edo-periodens slut gradvis till litterära magasin, som kom att ha en "ingångsbild", kuchi-e, som illustrerade innehållet. Bilderna utvecklades, både konstnärligt och tekniskt, och kuchi-e kan inte längre sägas vara ukiyo-e.

Senare, genom kombination av ehon och västerländska "comic books", kom man att utveckla vad vi idag känner som manga.

Jag har redan publicerat flera bilder från böcker, men vi kan ta några här speciellt med betoning på begreppet ehon.

Hokusai

En man och en kvinna betraktar en glasblåsare

Från Ehon Kyoka Yama Mata Yama, vol. 3, dubbel sida, illustration 6.

1804

Utamaro

Plockande av vårörter

Från Vol. 1 av Ehon shiki no hana [Blommor från de fyra årstiderna].

1801

Hokusai

Vridning och upphängning av färgat tyg

Från Ehon Azuma Asobi, sidan 38, höger.

1802

Suzuki Harunobu.

Sumaginu, från serien Ehon seiro bijin awase.

1770

Utagawa Kunimaru

Ehon inazuma sôshi

Preussiskt Blått

Preussiskt blått kallas på svenska vanligen Berlinerblått eller Pariserblått. Det kommer av tyska Berliner Blau och räknas ofta som den första syntetiska färgen. Pigmentet är relativt ljusbeständigt, vilket är en värdefull egenskap. Det är också syrabeständigt.

Råmaterialet till pigmentet var från början kaliumferrocyanid och järn(III)klorid, och det var det pigment de japanska ukiyo-e-konstnärerna fick tillgång till från 1820-talet. Jämfört med de pigment de dittills haft gav det en klarare blå färg och helt nya möjligheter till toning och annat. Det gav också bättre ljusbeständighet, vilket betyder att de gamla tryckens blåa färg håller sig blå länge. Det ett problem inom konsten, och var i högre grad ju längre tillbaka vi kommer i historien, att färger gulnar, bleknar eller på nåt annat sätt genomgår kemiska förändringar med tiden, så att konstverket helt förändras eller delvis förstörs. Solljus, dagsljus, utgör, tillsammans med syre, konstens värsta fiende därvidlag, eftersom ljuset är kemiskt aktivt och påverkar kemin i både papper och färgpigment.

Pigmentet har fått sitt namn av att det upptäcktes av Heinrich Diesbach i Preussen, i Berlin, 1704. Det var tillgängligt för europeiska konstnärer från åtminstone 1724.

Hokusai var en av de japanska konstnärer som flitigt använde preussiskt blått. Även om tiden inte passerat obemärkt, färgerna har "åldrats", kan vi se två exempel nedan: A Morning after Snowfall at Koishikawa in Edo respektive Lake Suwa in Shinano Province, från serien 36 vyer av berget Fuji. Båda från 1830-34.

Vad är ukiyo-e?

Ukiyo-e var en japansk konststil under den så kallade Edo perioden, ca. 1603-1867, och fick sitt främsta bildkonstnärliga uttryck i måleri och träsnitt. Motiven var sekulära och behandlade det liv som en alltmer välbärgad köpmannaklass såg som sitt mål eller var fascinerade av, ett liv där man i första hand sökte nöje och njutning. Tidens konstnärer utvecklade en mycket japansk stil som framstår som en av höjdpunkterna i japansk konst överhuvudtaget. De typiska motiven var kurtisaner, kabukiskådespelare, sumobrottare, erotiska scener, djur och växter - och senare landskap och scener från japanska myter och legender.

Hokusai, Under vågen utanför Kanagawa

Träsnitt från Serien: 36 vyer av berget Fuji, 1823-1839

Troligen det internationellt mest kända japanska konstverket någonsin.

"Ukiyo" brukar översättas med "den förbiflytande världen" och benämner livet som det är, det förgängliga livet, det vanliga folkets liv; "e" betyder bild.

I och med de händelser 1866-1869 som kallas Meijirestaurationen, förändrades Japan och ukiyo-e kom gradvis men ganska snabbt att förfalla.