Toriyama Sekien - Bokashi

Toriyama Sekien (1712–1788) var en folklorespecialist och från början målare i Kanō-skolan. Han utövade även träsnittskonst. Hans mest kända verk är katalogiseringarna av yōkai, folkloristiska, övernaturliga varelser, som publicerades i e-hon-serier, Hyakki Yagyō.

The Illustrated Night Procession of A Hundred Demons (1776)

The Illustrated One Hundred Demons from the Present and the Past (1779)

Supplement to The Hundred Demons from the Present and the Past (1780)

The Illustrated Bag of One Hundred Random Demons (1784)

Annars är Sekien mest känd för att ha varit lärare åt Utamaro, en av de största inom ukiyo-e.

Bokashi är vad som på engelska kallas "gradation". Det är en teknik är få ett färgfält att gradvis övergå till en annan nyans, ljusare eller mörkare, genom att manuellt lägga olika mycket färg på ett fuktigt träblock innan man trycker med det. Man måste göra det för varje blad man trycker, så de blir inte helt identiska.

Den förste som gjorde det var Toyiyama Sekien, i Sekien gafu, 1774. Tekniken kom att flitigt användas av konstnärer som Hokusai och Hiroshige. Inte minst med himmel och vatten. Förändringen i nyans ger en illusion av djup.

Toriyama Sekien, Sekien gafu, 1774

Toriyama Sekien, The Magnifying Glass, ca 1775

Toriyama Sekien, Nekomata

Från Night Procession of One Hundred Demons

1776

Toriyama Sekien, Tengu

Från Night Procession of One Hundred Demons

1776

Toriyama Sekien, Kasha

Från Night Procession of One Hundred Demons

1776

Toriyama Sekien, Kejōrō

Från One Hundred Demons from the Present and the Past

1779

Toriyama Sekien, Nyūnaisuzume

Från One Hundred Demons from the Present and the Past

1779

Toriyama Sekien, Ōkubi

Från One Hundred Demons from the Present and the Past

1779

Toriyama Sekien, Byōbunozoki

Från Supplement to The Hundred Demons from the Present and the Past

1780

Toriyama Sekien, Oboroguruma

Från Supplement to The Hundred Demons from the Present and the Past

1780

Toriyama Sekien, Narigama

Från The Illustrated Bag of One Hundred Random Demons

1784

Toriyama Sekien, Nyoijizai

Från The Illustrated Bag of One Hundred Random Demons

1784

Shamisen

En shamisen är ett tresträngat instrument (ordet betyder "tre strängar") som i grunden är mest besläktat med en västerländsk banjo.

En banjo, till skillnad från gitarren, har sitt ihåliga inre täckt med skinn både fram och bak. Det har även en shamisen. De riktiga kännarna vill ha kattskinn, det anses vara det bästa. För de något mindre avancerade finns idag instrument med syntetiskt material istället för skinn. (Vilket för övrigt gäller banjon också.)

Instrumentet, som spelas med plektrum, härstammar från ett kinesiskt musikinstrument, sanxian, som kom från Kina till Okinawa på 1500-talet, och sen därifrån till Sakkai i Osaka, också på 1500-talet. 

Shamisen spelas på en mängd olika sätt, med olika stämningar och även en viss skillnad i instrumentets proportioner. Det används som soloinstrument eller för ackompanjemang, och det används i musik till traditionell teater. Det har även använts i nutida pop- och rockmusik.

Att spela shamisen ingick i en geishas utbildning, och instrumentet förekommer relativt mycket i träsnitt från Edoperioden.

Torii Kiyonaga

Onoe Matsusuke Playing the Shamisen, with a Courtesan and a Kamuro

1782

Kitagawa Utamaro

Flowers of Edo

ca. 1800

Utagawa Toyokuni I

The actor Ichikawa Monnosuke in the role of Yao-ya Oshichi.

1818-1825

Utagawa Kunisada

One Hundred Poets and Beauties

1810- eller 20-talet

Utagawa Kunisada

Shamisen Player

1847-1852

Utagawa Yoshitora

Shamisen player

1860-talet

Det följande trycket är i strikt mening inte ukiyo-e. Det gjordes 1914 av Ishii Hakutei, en konstnär som försökte återuppliva värderingarna från ukiyo-e, samtidigt som han var modern. I hans serie "Tolv Vyer från Tokyo" kontrasterar han i alla bilderna, precis som i trycket nedan, en traditionell kvinna i förgrunden mot en bakomliggande modern vy av Tokyo. Den stilen kallas shin-hanga.

Ishii Hakutei

Twelve Views of Tokyo-- Shitaya

1914

Tōshūsai Sharaku

Man vet ingenting om Tōshūsai Sharaku. Han var aktiv bara tio månader under 1794-1795 och presenterade en unik stil. Han är uppenbarligen påverkad av Katsukawa Shunshô, men driver allting mycket långt. Hans bilder är verkligen porträtt, groteska, nästan som karikatyrer. Rent av fula. Man ser genast på en bild att den är gjord av Sharaku. Ingen imiterade honom. Bilderna är dynamiska och utstrålar energi och framställer både skådespelaren och rollen, i ett slags dubbelt intryck.

Var han ett excentriskt geni, vars skaparkraft exploderade under mindre än ett år, eller var det kanske någon av de kända mästarna som använde den pseudonymen för ett tillfälligt stilexperiment? Det har föreslagits att det skulle kunna vara Hokusai. Men det finns många teorier. Svaret får vi aldrig veta.

Sharakus konst togs inte emot väl av samtiden, men eftervärlden ser i honom en av de allra största mästarna.

Hans motiv var till övervägande delen porträtt på kabukiskådespelare. För övrigt var det sumobrottare eller krigare.

Sharaku

Actors Ichikawa Omezô as Tomita Hyôtarô and Ôtani Oniji III as Kawashima Jibugorô

1794

Sharaku

Actor Iwai Hanshiro lV as Otoma, Daughter of Ohina from Inamuragasaki in Kamakura

1794

Sharaku

Actors Matsumoto Kôshirô IV as Magoemon and Nakayama Tomisaburô as Umegawa

1794

Sharaku

Bando Hikosaburō III as Obi-ya Chōeimon and Iwai Hanshirō IV as Shinano-ya Ohan

1795

Titta hur realistiskt det här kvinnoporträttet är. Det framgår mycket tydligt att det i själva verket är en man. Kvinnor fick inte spela kabuki, alla kvinnoroller spelades av män. En sån skådespelare, som spelade kvinnoroller, kallades onnagata. I Sharakus realistiska och karikerande stil, är ansiktsdragen grova och manliga.

Sharaku

Nakayama Tomisaburô, also called Ômiya Kinsha, as Ohisa

1794

Sharaku

Ichikawa Omezô as the Manservant Ippei

1794

Sharaku

Bandô Mitsugorô II as Ishii Genzô in the Play Hana Ayame Bunroku Soga

1794

Sharaku

Ichikawa Ebizo IV (Danjuro V) as Takemura Sadanoshin from the Play Koi Nyobo Somewake Tazuna

1794

Sist ska vi se porträttet på Ôtani Oniji III som Yakko Edobei, Sharakus förmodligen mest berömda bild.

Sharaku

Ôtani Oniji III as Yakko Edobei in the Play Koinyôbô Somewake Tazuna

1794

Se också:

Ukiyo-e of the Week: Sharaku

Shakuhachi

En shakuhachi är en japansk bambuflöjt av en typ som utvecklades under Azuchi-Momoyama-perioden (1573 - 1603), ur en äldre flöjt, hitoyogiri, och fick sin slutgiltiga form under Edoperioden. Shakuhachin är forfarande i bruk medan hitoyogirin slutade användas redan på 1700-talet. Bambuflöjten kom dock från Kina redan på 500-talet e.Kr. Det finns en hel släktlinje bambuflöjter som leder fram till den moderna Shakuhachin:

Gagaku shakuhachi, användes ungefär 600-800-talen. 

Tempuku, ungefär 1100-talet.

Hitoyogiri, Muromachiperioden (1382-1573) till Edoperioden. 

Miyogiri och Fuke shakuhachi från 1600-talet och framåt. 

Modern shakuhachi från 1900-talet och framåt.

En shakuhachi spelas vertikalt och har fem hål. Fyra för fingrar och ett för tummen. Stämningen är en pentatonisk mollskala, men finger och blåsteknik gör tonurvalet större. Modern shakuhachi finns även med annat hålantal.

Komusô, vandrande Zenmunkar av Fukesekten, som också var spioner för Shogunatet, förrändrade formen så att flöjten även kunde användas som vapen.

Shakuhachispel förbjöds vid Meijirestaurationen, antagligen fruktade kejsaren spionmunkarna. När det efter en tid tilläts igen, var det uteslutande som ackompangemang till andra instrument. Först senare tilläts solospel igen, och då hade en stor del av Fukemunkarnas tradition försvunnit.

Shakuhachi förekommer på träsnitt inom ukiyo-e. 

Tre Shakuhachispelare.

Den förste av Suzuki Harunobu, den andre av Kitao Shigemasa och den tredje av Okumura Masanobu

Harunobu, Couple Playing a Duet on Koto and Shakuhachi

1767-1768

Kitao Shigemasa, Woman Holding an Insect Cage and Woman Playing the Shakuhachi

1777

Gosei, Shakuhachi and its cover

Torii Kiyonaga,

Young Man, Older Man, and Woman Dressed as Komusô

1781 

Utagawa Kuniyoshi

Kuniyoshi moyô shôfuda tsuketari genkin otoko

1845