Benizuri-e

Benizuri-e (rosa bild) trycktes vanligvis i rosa och grönt. Ibland lade man till nån ytterligare färg, vanligtis gult, brunt eller indigo. Genren kulminerade under 1740-talet, innan Harunobu uppfunnit fullfärgstrycket, nishiki-e.

Strängt taget kallas det beni-e om det endast är rosa och grönt, utan någon annan färg tillagd. Beni-e utvecklades till benizuri-e, och därefter var steget inte långt till nishiki-e, fullfärgstrycket.

Bland konstnärerna som gjorde benizuri-e märks framförallt Suzuki Harunobu, Okumura Masanobu, Nishimura Shigenaga, Ishikawa Toyonobu och flera konstnärer från Torii-skolan.

Här ska vi se några exempel på benizuri-e:

Benizuri-e av Harunobu

Harunobu, Ichimura Kamezô in the Role of Tachibanaya Hikosô , ca 1757

Ishikawa Toyonobu, Actors Nakamura Shichisaburō II and Sanogawa Ichimatsu, 1740-talet

Benizuri-e av Nishimura Shigenaga

Okumura Masanobu
Mother and Son with Sannô Festival Toy Cart Representing Yoshitsune and Benkei Fighting on Gojo Bridge

ca 1750

Benizuri-e av Torii Kiyohiro

Benizuri-e av Torii Kiyomitsu

Torii Kiyonaga, Nakamura Tomijuro I as a Female Fox

From the Play Chigo Torii Tobiiri Gitsune, 1777

Kintarō & Yama-uba

Kintarō är ett barn med övermänskliga krafter i Japanese folklore. Figuren är förmodligen baserad på en verklig person, Sakata Kintoki, en krigare under Heianperioden (794-1185 e.Kr.).

Det finns flera inkompatibla varianter av legenden om Kintarō, men han ska ha uppfostrats av en yōkai, Yama-uba, eller Yamanba, på berget Ashigara, eller Kintokiberget. Han ska också ha varit god vän med djur, med ett speciellt förhållande till en apa.

Yōkai är övernaturliga väsen, monster, eller andar i Japansk folklore. De finns av många slag. Yama-uba kan möjligen ses som en slags häxa. I alla händelser är hon en gammal kvinna. Ibland sägs det att hon har en extra mun på huvudet med vilken hon äter upp sina offer.

Kintarō och Yama-uba förekom ibland som motiv inom ukiyo-e. Vi ska titta på några exempel. 

Katsukawa Shunshō

Kintaro with Bear and Monkey Watching a Rooster and Tengu Fight

1781-1789

Torii Kiyonaga

Kintarô Playing Theater with a Demon, Bear, and Tengu

1805

Kitagawa Utamaro

Yama-uba Nursing Kintoki

1802

Kitagawa Utamaro

Yamauba and Kintarô

From the series Sono sugata mawashi odori fûryû

1808

Kitagawa Utamaro

Yamauba Blackening Her Teeth as Kintarô Watches

1795-1805

Kitagawa Tsukimaro (aka Kitagawa Kikumaro)

Surimono

Kintaro Fighting with an Eagle

Hokusai

Yama-uba

Drawing

Utagawa Kuniyoshi

Oniwakamaru and the Giant Carp Fight Underwater

1835

Tsukioka Yoshitoshi

One Hundred Aspects of the Moon #86, Kintoki's Mountain

1890

Tsukioka Yoshitoshi

The Giant Carp

1880s

Kärt barn har många namn; Kintoki och Oniwakamaru i titlarna avser här Kintarō, som ibland också kallas "guldgossen".

Torii Kiyonaga

När Torii Kiyonaga (1752-1815) blev överhuvud för Torii-skolan kom han att förrändra ukiyo-e genom att sammansmälta olika traditioner: framför allt Katsukawa-skolan, Harunobu's stil och - naturligtvis - Torii-skolans egen stil. I och med detta, blev han ett koncentrat av hela ukiyo-e-konstens utveckling fram till dess, och samtidigt fastställde han kursen för hur ukiyo-e kom att utvecklas de kommande åren. 

Hans stil kan närmast kallas naturalistisk, men på ett behagfullt sätt. Kiyonaga är en av de riktigt stora träsnittsmästarna, speciellt när det gäller bijinga. Men naturligtvis gjorde han också kabukimotiv, yakusha-e. Torii-skolan hade närmast monopol på tryck åt kabukiteatrarna. Han skapade även shunga.

Inom bijinga, går det en rät utvecklingslinje från Harunobu, via Kiyonaga och fram till Utamaro. Dessa tre är de stora bijingamästarna i fullfärgstryck.

Kiyonaga

A Doll Representing a Boy Playing a Flute

ca. 1780

Kiyonaga

A Leading Courtesan (Seirôkun)

Från serien Contest of Contemporary Beauties of the Pleasure Quarters (Tôsei yûri bijin awase)

1781

Kiyonaga

Act Seven från serien Treasury of Loyal Retainers (Chûshingura-- Shichi danme): Onkyoku Shu

Kiyonaga

Actor Onoe Matsusuke Playing the Shamisen, with a Courtesan and a Kamuro

1782

Kiyonaga

Court Ladies Viewing Cherry Blossoms

1781

Kiyonaga

Enjoying the Cool of Evening on the Riverbed at Shijô

1784

Kiyonaga

Ichikawa Yaozo III in the Role of Sukeroku from the Play 'Yukari no Edo-sakura', also known as 'Sukeroku'

1784

Kiyonaga

Kesa Gozen

Från serien Modern Versions of Japanese Beauties (Wakoku bijn ryakushû)

1781

Kiyonaga

Mount Fuji in the Four Seasons (Shiki no Fuji)

1785

Kiyonaga

Nippori Keinai Ebisu-Daikoku

ca. 1793

Kiyonaga

 Takata

Från serien Ten Summer Scenes in Edo

1787

Kiyonaga

The Ninth Precept: A woman who does not respect the honest poor

1784

Kiyonaga

Unknown Title

Kiyonaga

Women in Snowy Garden

1786

Shamisen

En shamisen är ett tresträngat instrument (ordet betyder "tre strängar") som i grunden är mest besläktat med en västerländsk banjo.

En banjo, till skillnad från gitarren, har sitt ihåliga inre täckt med skinn både fram och bak. Det har även en shamisen. De riktiga kännarna vill ha kattskinn, det anses vara det bästa. För de något mindre avancerade finns idag instrument med syntetiskt material istället för skinn. (Vilket för övrigt gäller banjon också.)

Instrumentet, som spelas med plektrum, härstammar från ett kinesiskt musikinstrument, sanxian, som kom från Kina till Okinawa på 1500-talet, och sen därifrån till Sakkai i Osaka, också på 1500-talet. 

Shamisen spelas på en mängd olika sätt, med olika stämningar och även en viss skillnad i instrumentets proportioner. Det används som soloinstrument eller för ackompanjemang, och det används i musik till traditionell teater. Det har även använts i nutida pop- och rockmusik.

Att spela shamisen ingick i en geishas utbildning, och instrumentet förekommer relativt mycket i träsnitt från Edoperioden.

Torii Kiyonaga

Onoe Matsusuke Playing the Shamisen, with a Courtesan and a Kamuro

1782

Kitagawa Utamaro

Flowers of Edo

ca. 1800

Utagawa Toyokuni I

The actor Ichikawa Monnosuke in the role of Yao-ya Oshichi.

1818-1825

Utagawa Kunisada

One Hundred Poets and Beauties

1810- eller 20-talet

Utagawa Kunisada

Shamisen Player

1847-1852

Utagawa Yoshitora

Shamisen player

1860-talet

Det följande trycket är i strikt mening inte ukiyo-e. Det gjordes 1914 av Ishii Hakutei, en konstnär som försökte återuppliva värderingarna från ukiyo-e, samtidigt som han var modern. I hans serie "Tolv Vyer från Tokyo" kontrasterar han i alla bilderna, precis som i trycket nedan, en traditionell kvinna i förgrunden mot en bakomliggande modern vy av Tokyo. Den stilen kallas shin-hanga.

Ishii Hakutei

Twelve Views of Tokyo-- Shitaya

1914

Shakuhachi

En shakuhachi är en japansk bambuflöjt av en typ som utvecklades under Azuchi-Momoyama-perioden (1573 - 1603), ur en äldre flöjt, hitoyogiri, och fick sin slutgiltiga form under Edoperioden. Shakuhachin är forfarande i bruk medan hitoyogirin slutade användas redan på 1700-talet. Bambuflöjten kom dock från Kina redan på 500-talet e.Kr. Det finns en hel släktlinje bambuflöjter som leder fram till den moderna Shakuhachin:

Gagaku shakuhachi, användes ungefär 600-800-talen. 

Tempuku, ungefär 1100-talet.

Hitoyogiri, Muromachiperioden (1382-1573) till Edoperioden. 

Miyogiri och Fuke shakuhachi från 1600-talet och framåt. 

Modern shakuhachi från 1900-talet och framåt.

En shakuhachi spelas vertikalt och har fem hål. Fyra för fingrar och ett för tummen. Stämningen är en pentatonisk mollskala, men finger och blåsteknik gör tonurvalet större. Modern shakuhachi finns även med annat hålantal.

Komusô, vandrande Zenmunkar av Fukesekten, som också var spioner för Shogunatet, förrändrade formen så att flöjten även kunde användas som vapen.

Shakuhachispel förbjöds vid Meijirestaurationen, antagligen fruktade kejsaren spionmunkarna. När det efter en tid tilläts igen, var det uteslutande som ackompangemang till andra instrument. Först senare tilläts solospel igen, och då hade en stor del av Fukemunkarnas tradition försvunnit.

Shakuhachi förekommer på träsnitt inom ukiyo-e. 

Tre Shakuhachispelare.

Den förste av Suzuki Harunobu, den andre av Kitao Shigemasa och den tredje av Okumura Masanobu

Harunobu, Couple Playing a Duet on Koto and Shakuhachi

1767-1768

Kitao Shigemasa, Woman Holding an Insect Cage and Woman Playing the Shakuhachi

1777

Gosei, Shakuhachi and its cover

Torii Kiyonaga,

Young Man, Older Man, and Woman Dressed as Komusô

1781 

Utagawa Kuniyoshi

Kuniyoshi moyô shôfuda tsuketari genkin otoko

1845

Bijinga 1

Binjinga, som bokstavligen betyder "bild av vackra människor", är bilder med vackra kvinnor, under Edotiden (ukiyo-e) ofta geishor och kurtisaner. Det var ett populärt motiv redan från början av perioden och står sig genom hela eran. Praktiskt taget alla ukiyo-e-konstnärerna gjorde bijinga. Det är en av de stora grenarna av ukiyo-e.

Termen bijinga slutar inte med Edoperioden, den används om bilder av vackra kvinnor även senare. Men det ska vi inte diskutera vidare just nu, vi håller oss till Edoperioden och ukiyo-e.

Kvinnor som avbildas i kabukimotiv och skådespelarporträtt är inte bijinga. Under Edoperioden var det nämligen förbjudet för kvinnor att spela teater, alla kvinnoroller spelades av män. En sån skådespelare, som spelade kvinnoroller, kallades Onnagata.

Men låt oss titta på bijinga. Vi börjar med tre stora ukiyo-e-konstnärer som ofta sammankopplas med genren: Utamaro, Harunobu och Kiyonaga.

Kitigawa Utamaro (1753-1806) var en av de få ukiyo-e-mästarna som nådde landsomfattande (i Japan) berömmelse under sin livstid. Han är också en av dem vars inflytande i sinom tid sträckte sig ända till Europa, där han framför allt inspirerade de franska impressionisterna.

Kitagawa Utamaro, The Hour of the Horse

Från serien The Twelve Hours in the Yoshiwara

ca. 1794

Kitagawa Utamaro

Three beauties of the present time

ca. 1793

Suzuki Harunobu (1725-1770) är en av de stora pionjärerna inom ukiyo-e. Han utvecklade nishiki-e, så kallat brokadtryck, vilket gjorde att man kunde använda betydligt fler färger än tidigare. Vi ska diskutera nishiki-e mer i detalj senare.

Harunobus bijinga är avvikande i den meningen att kimonon spelar en underordnad roll. Hos de flesta andra ukiyo-e-konstnärer är kimonons fall och mönster oerhört centralt.

Suziki Harunobu, Woman Visiting the Shrine in the Night

Suzuki Haronobu, Bijin på en veranda

Torii Kiyonaga (1752-1815) betraktas som en av de främsta bijingamästarna. Han tillhör generationen efter Harunobu.

 Torii Kiyonaga, Two Women Standing

Från serien Tosai Yuri Bijin Awase

Torii Kiyonaga

Nippori/Koto Hana Ju-kei

Torii Kiyonaga, The Merchant

 Från serien Beauties Illustrating the Four Social Classes

1779

(Fortsätter i Bijinga 2)