Biwa - Japansk Luta

En biwa är en traditionell japansk luta med kort hals. Dess ursprung är ett kinesiskt instrument, pipa, som kom till Japan på 600-talet, och därefter utvecklades på olika sätt.

Biwa förekommer ibland som motiv i ukiyo-e.

Kono Bairei - Biwa - ca. 1890

 Okänd konstnär - Biwa and Shō - 1878

Shō är ett panflöjtsliknande musikinstrument. Syns överst på bilden ovan.

Miyagawa Shuntei - Bijin in a boat with a Biwa

From the series Moon Viewing

ca. 1897

 Benzaiten (Benten) avbildas ibland med biwa, som på de två trycken nedan.

 Hokkei - Benten playing biwa

Yashima Gakutei - Benzaiten playing biwa

Se också:

Benzaiten

Ukiyo-e of the Week: Keisei: Benzaiten Seated on a White Dragon (där hon spelar på en biwa)

...och om andra traditionella Japanska musikinstrument

Shakuhachi

Shamisen

Koto

Koto

En koto är ett traditionellt japanskt musikinstrument, närmast en cittra, med normalt 13 strängar. Olika stämningar förekommer. Ursprunget är det kinesiska instrumentet zheng, som kom till Japan på 600- eller 700-talet.

Ursprungligen en del av aristokratins kultur, kom det att under Edoperioden bli vanligt att köpmannaklassens döttrar lärde sig spela koto. Det ansågs vara kultiverat.

Koto förekommer på träsnitt från Edoperioden, dock inte i samma utsträckning som shamisen.

Keisai Eisen, Potted Pine Tree and Koto

Utamaro

Yosooi of the Matsusaya with her Kamuro Nioi Tomeki and Yosaoi Plllaying a Koto

1796-1802

Yashima Gakutei, Woman with Koto

ca 1822

Kunisada - Listening to the Koto

1851

Hokusai, Two Women with a Koto

Toyohara Kunichika, Koto and Shamisen Players

1881

Shamisen

En shamisen är ett tresträngat instrument (ordet betyder "tre strängar") som i grunden är mest besläktat med en västerländsk banjo.

En banjo, till skillnad från gitarren, har sitt ihåliga inre täckt med skinn både fram och bak. Det har även en shamisen. De riktiga kännarna vill ha kattskinn, det anses vara det bästa. För de något mindre avancerade finns idag instrument med syntetiskt material istället för skinn. (Vilket för övrigt gäller banjon också.)

Instrumentet, som spelas med plektrum, härstammar från ett kinesiskt musikinstrument, sanxian, som kom från Kina till Okinawa på 1500-talet, och sen därifrån till Sakkai i Osaka, också på 1500-talet. 

Shamisen spelas på en mängd olika sätt, med olika stämningar och även en viss skillnad i instrumentets proportioner. Det används som soloinstrument eller för ackompanjemang, och det används i musik till traditionell teater. Det har även använts i nutida pop- och rockmusik.

Att spela shamisen ingick i en geishas utbildning, och instrumentet förekommer relativt mycket i träsnitt från Edoperioden.

Torii Kiyonaga

Onoe Matsusuke Playing the Shamisen, with a Courtesan and a Kamuro

1782

Kitagawa Utamaro

Flowers of Edo

ca. 1800

Utagawa Toyokuni I

The actor Ichikawa Monnosuke in the role of Yao-ya Oshichi.

1818-1825

Utagawa Kunisada

One Hundred Poets and Beauties

1810- eller 20-talet

Utagawa Kunisada

Shamisen Player

1847-1852

Utagawa Yoshitora

Shamisen player

1860-talet

Det följande trycket är i strikt mening inte ukiyo-e. Det gjordes 1914 av Ishii Hakutei, en konstnär som försökte återuppliva värderingarna från ukiyo-e, samtidigt som han var modern. I hans serie "Tolv Vyer från Tokyo" kontrasterar han i alla bilderna, precis som i trycket nedan, en traditionell kvinna i förgrunden mot en bakomliggande modern vy av Tokyo. Den stilen kallas shin-hanga.

Ishii Hakutei

Twelve Views of Tokyo-- Shitaya

1914

Shakuhachi

En shakuhachi är en japansk bambuflöjt av en typ som utvecklades under Azuchi-Momoyama-perioden (1573 - 1603), ur en äldre flöjt, hitoyogiri, och fick sin slutgiltiga form under Edoperioden. Shakuhachin är forfarande i bruk medan hitoyogirin slutade användas redan på 1700-talet. Bambuflöjten kom dock från Kina redan på 500-talet e.Kr. Det finns en hel släktlinje bambuflöjter som leder fram till den moderna Shakuhachin:

Gagaku shakuhachi, användes ungefär 600-800-talen. 

Tempuku, ungefär 1100-talet.

Hitoyogiri, Muromachiperioden (1382-1573) till Edoperioden. 

Miyogiri och Fuke shakuhachi från 1600-talet och framåt. 

Modern shakuhachi från 1900-talet och framåt.

En shakuhachi spelas vertikalt och har fem hål. Fyra för fingrar och ett för tummen. Stämningen är en pentatonisk mollskala, men finger och blåsteknik gör tonurvalet större. Modern shakuhachi finns även med annat hålantal.

Komusô, vandrande Zenmunkar av Fukesekten, som också var spioner för Shogunatet, förrändrade formen så att flöjten även kunde användas som vapen.

Shakuhachispel förbjöds vid Meijirestaurationen, antagligen fruktade kejsaren spionmunkarna. När det efter en tid tilläts igen, var det uteslutande som ackompangemang till andra instrument. Först senare tilläts solospel igen, och då hade en stor del av Fukemunkarnas tradition försvunnit.

Shakuhachi förekommer på träsnitt inom ukiyo-e. 

Tre Shakuhachispelare.

Den förste av Suzuki Harunobu, den andre av Kitao Shigemasa och den tredje av Okumura Masanobu

Harunobu, Couple Playing a Duet on Koto and Shakuhachi

1767-1768

Kitao Shigemasa, Woman Holding an Insect Cage and Woman Playing the Shakuhachi

1777

Gosei, Shakuhachi and its cover

Torii Kiyonaga,

Young Man, Older Man, and Woman Dressed as Komusô

1781 

Utagawa Kuniyoshi

Kuniyoshi moyô shôfuda tsuketari genkin otoko

1845