En shamisen är ett tresträngat instrument (ordet betyder "tre strängar") som i grunden är mest besläktat med en västerländsk banjo.
En banjo, till skillnad från gitarren, har sitt ihåliga inre täckt med skinn både fram och bak. Det har även en shamisen. De riktiga kännarna vill ha kattskinn, det anses vara det bästa. För de något mindre avancerade finns idag instrument med syntetiskt material istället för skinn. (Vilket för övrigt gäller banjon också.)
Instrumentet, som spelas med plektrum, härstammar från ett kinesiskt musikinstrument, sanxian, som kom från Kina till Okinawa på 1500-talet, och sen därifrån till Sakkai i Osaka, också på 1500-talet.
Shamisen spelas på en mängd olika sätt, med olika stämningar och även en viss skillnad i instrumentets proportioner. Det används som soloinstrument eller för ackompanjemang, och det används i musik till traditionell teater. Det har även använts i nutida pop- och rockmusik.
Att spela shamisen ingick i en geishas utbildning, och instrumentet förekommer relativt mycket i träsnitt från
Edoperioden.
Torii Kiyonaga
Onoe Matsusuke Playing the Shamisen, with a Courtesan and a Kamuro
1782
Kitagawa Utamaro
Flowers of Edo
ca. 1800
Utagawa Toyokuni I
The actor Ichikawa Monnosuke in the role of Yao-ya Oshichi.
1818-1825
Utagawa Kunisada
One Hundred Poets and Beauties
1810- eller 20-talet
Utagawa Kunisada
Shamisen Player
1847-1852
Utagawa Yoshitora
Shamisen player
1860-talet
Det följande trycket är i strikt mening inte ukiyo-e. Det gjordes 1914 av Ishii Hakutei, en konstnär som försökte återuppliva värderingarna från ukiyo-e, samtidigt som han var modern. I hans serie "Tolv Vyer från Tokyo" kontrasterar han i alla bilderna, precis som i trycket nedan, en traditionell kvinna i förgrunden mot en bakomliggande modern vy av Tokyo. Den stilen kallas shin-hanga.
Ishii Hakutei
Twelve Views of Tokyo-- Shitaya
1914
