Konishi Hirosada (Utagawa Hirosada)

Man vet väldigt lite om Konishi Hirosada (verksam ca. 1810-1864 eller 1865), varken hans födelseår eller exakta dödsår. Han var emellertid den främste representanten för den så kallade Osaka-skolan, fastän han hade studerat under Utagawa Kunimasu och Utagawa Kunisada i Edo. Han använde flera olika namn, bland annat också Utagawa Hirosada.

Som Osaka-skolan i sin helhet, ägnade sig Hirosada främst åt kabukibilder, yakusha-e, men också åt dess specialgren okubi-e, porträtt med stora huvuden. Han producerade massor av bilder, ganska mycket triptyker och diptyker.

Hirosada betraktas ibland som ett geni och det kanske han var. I varje fall var en utomordentligt skicklig porträttist, med en stil som var expressiv utan att vara för "skrikig". En smakfull expressionism. I kabukiscenerna visar han en fin känsla för drama, återigen utan att överdriva för mycket.

Först några triptyker och en diptyk, därefter "vanliga enbladstryck".

Hirosada

Onoe Tamizô II as Azuma no Yoshirô

Arashi Rikan III as Naniwa no Jirôsaku

Arashi Rikaku II as the kamuro Tayori

In the play: Modorikago Iro ni Aikata

Wakadayû, 1850

Hirosada

Ichikawa Ebizô V as Iwanaga, Kataoka Gadô II as Shigetada, Ichikawa Danzô VI as Akoya

In the play: Keisei Soga Haru no Fujigane

Kado, 1853

Hirosada

Sawamura Kitô I as the Geisha Kikuno

Ichikawa Ebizô V as Sasano Sangobei

Mimasu Daigorô IV as Katsyma Gengobei 

In the play: Godairiki Koi no Fûjime

Chikugo, 1849

Hirosada

Nakamura Utaemon IV as Katô Masakiyo & Nakamura Tomosa II as the boatman Yojibei

In the play: Keisei Kiyome no Funauta, 1851

Hirosada

Ichikawa Shikô II as Katô Yomoshichi

From the series The Exemplary Loyalty of the Faithful Samurai (Chûretsu gishi den)

1848

Hirosada

Arashi Rikan III as Ishikawa Goemon

In the play: Keisei Ishikawa-zome

Chikugo no Shibai, Osaka, 1848

Hirosada

Kumasaka Chohan, 1850

Hirosada

Arashi Sanemon IX as Karatsuchi-hime [princess]

In the play: Sangoku daiichi nochi no kusemono

Kado Theater, Osaka, 1848

Hirosada

Nakamura Tamashichi I as Sanshichirô Nobutaka

In the play: Keisei haru no tori

Kado no Shibai, Osaka, 1849

Hirosada

Nakamura Utaemon IV as Ishikawa Goemon (insert) and Nakamura Tamashichi I as Sutewakamaru

In the play: Chigogafuchi koi no shiranami

Naka Theater, Osaka, 1850

Hirosada

Onoe Kikugorô III as Nikki Danjo

In the play: Azuma miyage Date no hinagata

Naka no Shibai, Osaka, 1848

Hirosada

Sawamura Kitô I as Takao

From the series Tales of Loyalty and Heroism (Chûkô buyû den)

In the play: Meiboku Sendai Hagi, 1848

Hirosada

Onoe Kikugoro III as Shirai Gompachi

The suicide scene from the play Ume tabiji gojusan eki (53 Stages of the Plum-tree Journey)

1848-1849

Se också Okubi-e 2 med mer om Osaka-skolan och ett exempel på en av Hirosadas bästa okubi-e.

Tōshūsai Sharaku

Man vet ingenting om Tōshūsai Sharaku. Han var aktiv bara tio månader under 1794-1795 och presenterade en unik stil. Han är uppenbarligen påverkad av Katsukawa Shunshô, men driver allting mycket långt. Hans bilder är verkligen porträtt, groteska, nästan som karikatyrer. Rent av fula. Man ser genast på en bild att den är gjord av Sharaku. Ingen imiterade honom. Bilderna är dynamiska och utstrålar energi och framställer både skådespelaren och rollen, i ett slags dubbelt intryck.

Var han ett excentriskt geni, vars skaparkraft exploderade under mindre än ett år, eller var det kanske någon av de kända mästarna som använde den pseudonymen för ett tillfälligt stilexperiment? Det har föreslagits att det skulle kunna vara Hokusai. Men det finns många teorier. Svaret får vi aldrig veta.

Sharakus konst togs inte emot väl av samtiden, men eftervärlden ser i honom en av de allra största mästarna.

Hans motiv var till övervägande delen porträtt på kabukiskådespelare. För övrigt var det sumobrottare eller krigare.

Sharaku

Actors Ichikawa Omezô as Tomita Hyôtarô and Ôtani Oniji III as Kawashima Jibugorô

1794

Sharaku

Actor Iwai Hanshiro lV as Otoma, Daughter of Ohina from Inamuragasaki in Kamakura

1794

Sharaku

Actors Matsumoto Kôshirô IV as Magoemon and Nakayama Tomisaburô as Umegawa

1794

Sharaku

Bando Hikosaburō III as Obi-ya Chōeimon and Iwai Hanshirō IV as Shinano-ya Ohan

1795

Titta hur realistiskt det här kvinnoporträttet är. Det framgår mycket tydligt att det i själva verket är en man. Kvinnor fick inte spela kabuki, alla kvinnoroller spelades av män. En sån skådespelare, som spelade kvinnoroller, kallades onnagata. I Sharakus realistiska och karikerande stil, är ansiktsdragen grova och manliga.

Sharaku

Nakayama Tomisaburô, also called Ômiya Kinsha, as Ohisa

1794

Sharaku

Ichikawa Omezô as the Manservant Ippei

1794

Sharaku

Bandô Mitsugorô II as Ishii Genzô in the Play Hana Ayame Bunroku Soga

1794

Sharaku

Ichikawa Ebizo IV (Danjuro V) as Takemura Sadanoshin from the Play Koi Nyobo Somewake Tazuna

1794

Sist ska vi se porträttet på Ôtani Oniji III som Yakko Edobei, Sharakus förmodligen mest berömda bild.

Sharaku

Ôtani Oniji III as Yakko Edobei in the Play Koinyôbô Somewake Tazuna

1794

Se också:

Ukiyo-e of the Week: Sharaku

Edoperioden - Tokugawashogunatet

Vad betyder "Edoperioden"?

Edo, vars namn nu är Tokyo, var närmast en liten fiskeby när Tokugawa Ieyasu 1603, efter ett långt inbördeskrig, tillförsäkrade sig shoguntiteln. Han förlade sin militärregim (det är vad shogunatet i realiteten var) till Edo, som hade varit centrum i det feodallän han hade innan han blev shogun.

Porträtt av Tokugawa Ieyasu, grundaren av Tokugawadynastin och Tokugawashogunatet

Målning av Kanō Tan'yū (1602-1674)

Verket är inte ukiyo-e, utan en målning från Kanō-skolan

Det var förenat med vissa svårigheter att få dit nån befolkning - det var ju en liten landsortshåla! Shogun tvingades ta till lagstiftning - en förordning som fastställde att varje feodalherre måste upprätthålla både ett hushåll i Edo och ett i sin egen hemstad. Feodalherren måste dessutom själv vistas i Edo en viss tid varje år och lämna familjen i Edo då han själv inte var där. Det var i praktiken ett gisslansystem.

Det fick Edo att snabbt växa - redan i slutet på 1600-talet var invånarantalet över en miljon - samtidigt som det stärkte shoguns makt. Shogunatet behölls inom klanen Tokugawa fram till Meijirestaurationen. Det var mer än 250 års relativ stabilitet, ett unikt tillstånd i det Japan som med bara korta tider av fred dittills haft ständiga inbördeskrig mellan olika feodalfamiljer. 

Det så kallade Tokugawashogunatet är själva sinnebilden för vad omvärlden ser som "gamla Japan". Det är också exakt sammanfallande med vad man kallar Edoperioden. Ändå var det snarare Kyoto som var den äldre Japanska kulturens centrum, där residerade också kejsaren. Edo var som stad en ung uppkomling, från början ett krasst maktcentrum med de totalt okonstnärliga och kulturellt ointresserade Tokugawashogunerna. Men med befolkningstillströmmningen kom också kulturen.

Shogunatet som institution är en unikt japansk statsform. Det fortlevde i nästan 700 år, mellan 1192 och 1867. Shogun var en militärdiktator, formellt underställd kejsaren (som hela tiden förblev Japans statsöverhuvud) - men i praktiken var shogun den verklige härskaren medan kejsaren fungerade som religiöst (Shinto) överhuvud.

Tokugawashogunatet varade mellan 1603 och 1867, och det är de år man brukar kalla Edoperioden. Den 3 september 1868 blev namnet Edo ändrat till Tokyo. Konstnärligt sett går det naturligtvis inte att sätta exakta tidsgränser. Man kan inte säga exakt när ukiyo-e började eller slutade eftersom såna förändringer sker gradvis. Ibland snabbt, men alltid steg för steg.

Intressant nog anses en av de omistliga delarna av ukiyo-e, kabukiteatern, ha skapats just 1603, av Izumo no Okuni. Från början kallades det kabuki odori. För övrigt är kabukiteater en konstart som fortfarande lever.

Torii Kiyonobu I

Torii Kiyonobu I (1664-1729) både målade och skapade träsnitt. Från början var han känd som Shōbei. 

Hans far var kabukiskådespelare och konstnär i Osaka och tillsammans flyttade de till Edo 1687. Där producerade Torii Kiyonobu I (troligen tillsammans med fadern) framför allt reklamaffischer och annat bildmaterial för Edos kabukiteatrar. I början mycket influerad av Moronobu, kom han snart att utveckla en egen stil, och han anses (ibland tillsammans med sin far) vara grundaren av Torii-skolan. Skolan stod hela tiden mycket nära kabukiteatrarna.

Torii Kiyonobu I skapade inte bara kabukitryck, även om det var huvudmotivet och det han blev mest känd för.

Torii Kiyonobu I

Skådespelarna Saruwaka Sanzaemon och Matsumoto Koshirô

1699

Torii Kiyonobu I

Ichikawa Danjûrô och Fujita Hananojô

1710-1715

 Torii Kiyonobu I

Skådespelarna Ogawa Zengoro, Ichimura Takenojo, Nakajima Mihoemon och Otani Hiroji

1718

Torii Kiyonobu I

Skådespelarna Tamazawa Rinya och Nakamura Takezaburô

1718

Torii Kiyonobu I

Skådespelaren Yamashita Kinsaku I som Naniwazu

1723

Yakusha-e - Kabukimotiv

Yakusha-e är en annan stor gren av ukiyo-e. Strängt tolkat betecknar termen porträtt av kabukiskådespelare, men i praktiken kan vi räkna in kabukiscener i motivkretsen. En hel del av träsnitten i stilen var reklamaffischer för kabukiföreställningar.

Kabuki är en form av teater, som var tidens stora genre i den japanska populärkulturen. Det är en sorts stiliserat dansdrama med en särpräglad och stundtals grotesk make-up-stil.

Yakusha-e var ingen statisk konststil, utan utvecklades genom åren. Den förste som skapade verk i renodlad stil var sannolikt Torii Kiyonobu (1664-1729). Han tillhörde den så kallade Torii-skolan, och skapade bland annat en bok med porträtt av kabukiskådespelare. Stilen han utvecklade påverkade efterföljarna och det hävdas ibland att han påverkade även kabukins utveckling. Hans bilder var mycket stiliserade och dramatiska.

Torii Kiyonobu I

Skådespelarna Nakamura Kanzaburô and Senseki Hikosaku

Ett riktigt stilbrott kom med Katsukawa Shunshō. Han började under 1760-talet att porträttera enskilda skådespelare detaljerat, och hans efterföljare i den så kallade Katsukawa-skolan forsatte på den linjen.

Shunshō, Skådespelaren Ichikawa Danjuro

Mellan 1794 och 1795, en mycket kort tid, producerades ett antal tryck av Toshusai Sharaku. Han är den mest särpräglade av artisterna inom yakusha-e, och kan mycket väl ses som dess höjdpunkt. Hans still är så individuell att den aldrig kopierades av några efterföljare.

Sharaku,

Ichikawa Yaozo lll in the Role of Fuwa no Banzaemon Shigekatsu,

1794

Utagawa Toyokuni, som producerade sina bästa verk 1794-1796, anses vara en av de främsta på "storhövdade" porträtt. Hans efterföljare, Utagawa-skolan, fortsatte porträttera kabukiskådespelare, men yakusha-e hade då passerat sina konstnärliga höjdpunkter.

Toyokuni, Onoe Ensaburo I, ca 1800.