Preussiskt blått kallas på svenska vanligen Berlinerblått eller Pariserblått. Det kommer av tyska Berliner Blau och räknas ofta som den första syntetiska färgen. Pigmentet är relativt ljusbeständigt, vilket är en värdefull egenskap. Det är också syrabeständigt.
Råmaterialet till pigmentet var från början kaliumferrocyanid och järn(III)klorid, och det var det pigment de japanska ukiyo-e-konstnärerna fick tillgång till från 1820-talet. Jämfört med de pigment de dittills haft gav det en klarare blå färg och helt nya möjligheter till toning och annat. Det gav också bättre ljusbeständighet, vilket betyder att de gamla tryckens blåa färg håller sig blå länge. Det ett problem inom konsten, och var i högre grad ju längre tillbaka vi kommer i historien, att färger gulnar, bleknar eller på nåt annat sätt genomgår kemiska förändringar med tiden, så att konstverket helt förändras eller delvis förstörs. Solljus, dagsljus, utgör, tillsammans med syre, konstens värsta fiende därvidlag, eftersom ljuset är kemiskt aktivt och påverkar kemin i både papper och färgpigment.
Pigmentet har fått sitt namn av att det upptäcktes av Heinrich Diesbach i Preussen, i Berlin, 1704. Det var tillgängligt för europeiska konstnärer från åtminstone 1724.
Hokusai var en av de japanska konstnärer som flitigt använde preussiskt blått. Även om tiden inte passerat obemärkt, färgerna har "åldrats", kan vi se två exempel nedan: A Morning after Snowfall at Koishikawa in Edo respektive Lake Suwa in Shinano Province, från serien 36 vyer av berget Fuji. Båda från 1830-34.
