En shakuhachi är en japansk bambuflöjt av en typ som utvecklades under Azuchi-Momoyama-perioden (1573 - 1603), ur en äldre flöjt, hitoyogiri, och fick sin slutgiltiga form under Edoperioden. Shakuhachin är forfarande i bruk medan hitoyogirin slutade användas redan på 1700-talet. Bambuflöjten kom dock från Kina redan på 500-talet e.Kr. Det finns en hel släktlinje bambuflöjter som leder fram till den moderna Shakuhachin:
Gagaku shakuhachi, användes ungefär 600-800-talen.
Tempuku, ungefär 1100-talet.
Hitoyogiri, Muromachiperioden (1382-1573) till Edoperioden.
Miyogiri och Fuke shakuhachi från 1600-talet och framåt.
Modern shakuhachi från 1900-talet och framåt.
En shakuhachi spelas vertikalt och har fem hål. Fyra för fingrar och ett för tummen. Stämningen är en pentatonisk mollskala, men finger och blåsteknik gör tonurvalet större. Modern shakuhachi finns även med annat hålantal.
Komusô, vandrande Zenmunkar av Fukesekten, som också var spioner för Shogunatet, förrändrade formen så att flöjten även kunde användas som vapen.
Shakuhachispel förbjöds vid Meijirestaurationen, antagligen fruktade kejsaren spionmunkarna. När det efter en tid tilläts igen, var det uteslutande som ackompangemang till andra instrument. Först senare tilläts solospel igen, och då hade en stor del av Fukemunkarnas tradition försvunnit.
Shakuhachi förekommer på träsnitt inom ukiyo-e.
Tre Shakuhachispelare.
Den förste av Suzuki Harunobu, den andre av Kitao Shigemasa och den tredje av Okumura Masanobu
Harunobu, Couple Playing a Duet on Koto and Shakuhachi
1767-1768
Kitao Shigemasa, Woman Holding an Insect Cage and Woman Playing the Shakuhachi
1777
Gosei, Shakuhachi and its cover
Torii Kiyonaga,
Young Man, Older Man, and Woman Dressed as Komusô
1781
Utagawa Kuniyoshi
Kuniyoshi moyô shôfuda tsuketari genkin otoko
1845
