Nishikawa Sukenobu

Nishikawa Sukenobu (1671-1750) skapade sina träsnitt i Kyoto, vilket var ovanligt. Centrum för ukiyo-e var annars Edo - våra dagars Tokyo - och i viss mån Osaka, med dess livaktiga kabukitradition. 

Sukenobu

Flicka som arrangerar håret

Från Ehon Asakayama

1739

Sukenobu avbildade kabukiskådespelare och - framför allt - kvinnor. Han är mest berömd för det senare. Förutom det gjorde han shunga, musha-e (porträtt av krigare), design av kimonomönster, och målningar. Han ska ha illustrerat mer än 200 böcker. För övrigt influerade han Harunobu och var eventuellt hans lärare - även om det inte finns nåt bevis för det.

Sukenobu

Flicka som tvättar håret

Sukenobu

Yuya Gozen och två damer

Från Ehon Tokiwagusa

1731

Sukenobu

Fyra damer med paraply i en regnskur

Från Ehon Tokiwagusa

Ordet ehon, som förekommer här flera gånger, betyder bok med bilder, eller bilderbok. De två sista bilderna har varit på var sitt uppslag i boken Ehon Tokiwaguza, sen har någon monterat ihop halvorna. Det syns en skarv i mitten. 

Preussiskt Blått

Preussiskt blått kallas på svenska vanligen Berlinerblått eller Pariserblått. Det kommer av tyska Berliner Blau och räknas ofta som den första syntetiska färgen. Pigmentet är relativt ljusbeständigt, vilket är en värdefull egenskap. Det är också syrabeständigt.

Råmaterialet till pigmentet var från början kaliumferrocyanid och järn(III)klorid, och det var det pigment de japanska ukiyo-e-konstnärerna fick tillgång till från 1820-talet. Jämfört med de pigment de dittills haft gav det en klarare blå färg och helt nya möjligheter till toning och annat. Det gav också bättre ljusbeständighet, vilket betyder att de gamla tryckens blåa färg håller sig blå länge. Det ett problem inom konsten, och var i högre grad ju längre tillbaka vi kommer i historien, att färger gulnar, bleknar eller på nåt annat sätt genomgår kemiska förändringar med tiden, så att konstverket helt förändras eller delvis förstörs. Solljus, dagsljus, utgör, tillsammans med syre, konstens värsta fiende därvidlag, eftersom ljuset är kemiskt aktivt och påverkar kemin i både papper och färgpigment.

Pigmentet har fått sitt namn av att det upptäcktes av Heinrich Diesbach i Preussen, i Berlin, 1704. Det var tillgängligt för europeiska konstnärer från åtminstone 1724.

Hokusai var en av de japanska konstnärer som flitigt använde preussiskt blått. Även om tiden inte passerat obemärkt, färgerna har "åldrats", kan vi se två exempel nedan: A Morning after Snowfall at Koishikawa in Edo respektive Lake Suwa in Shinano Province, från serien 36 vyer av berget Fuji. Båda från 1830-34.

Aizuri-e - Blåa Tryck

Aizuri-e betyder "blå tryckt bild" och termen används om japanska träsnitt tryckta helt i blått eller där blått dominerar kraftigt. Analogt till aka-e och rött.

 Sawa Sekkyô, Vit Falk i Tall, ca. 1800

Utagawa Kuniyoshi, Favourite Customs of the Present Day

Vänsterpanelen av en triptyk, ca 1850

Under 1820-talet började man importera preussiskt blått från Europa och fick därmed tillgång till ett blått pigment som var överlägset de blåa växtpigment man tidigare varit begränsad till. Preussiskt blått var klarare och kunde tonas på ett helt annat sätt. Bland annat användes det flitigt i Hokusais och Hiroshiges landskap, där de tonade färgen i himmel och vatten. Men det är i allmänhet inte fråga om aizuri-e, eftersom blått inte dominerar totalt i de bilderna. Hokusais berömda Under Vågen Utanför Kanawa är däremot ett exempel på användningen av preussiskt blått.

Två landskap som dock verkligen kan kallas aizuri-e följer nedan.

Hiroshige II, Kinryuzantemplet i Asakusa

Mitten av 1800-talet

Utagawa Kunisada, En bild av Akashiviken, ca. 1835

Sist vill jag lägga till två träsnitt som ligger på gränsen att kallas ukiyo-e. Konstnären är Kobayashi Kiyochika. Han faller lite utanför ramen eftersom hans produktion kom till efter Meijirestaurationen, men vi behöver inte vara så petiga med det och han brukar räknas till ukiyo-e. Träsnitten är bra, och ett utmärkt exempel på användningen av blått. Här tittar vi på två framställningar av nattstämning. Det är Nattscen vid Sumidafloden respektive Nattligt tempelbesök.

Sugimura Jihei

Sugimura Jihei var en tidig träsnittskonstnär. Det är okänt när han föddes och dog, men hans tidigaste kända verk är från 1681 och han var verksam åtminstone till 1697.

Troligen Sugimura Jihei, Kume no sennin, tidigt träsnitt

Sugimura var tydligt inspirerad av Moronobu. Det mesta, över 60%, av hans produktion är shunga, erotiska bilder, och de trycktes svartvitt. Många handkolorerades efteråt. Målningen var smakfull och mjuk, väl passande Sugimuras stil.

 Sugimura Jihei, Samurai and Courtesan seated; a Servant beside them

1685

Sugimura Jihei, Samurai and Courtesan, 1685

En lustig sak med Sugimura är att han signerade med sitt efternamn, inte sitt förnamn, som de allra flesta andra av tidens japanska konstnärer gjorde, även om många använde pseudonym. (Lägg märke till att japanska "efternamn" skrivs först, "förnamnet" efter.) För övrigt signerade han inte på vanligt vis, utan vävde istället in signaturen i mönstret på en kimono i bilden.

Sugimura Jihei, Pastimes of the seasons, 1684